Om att längta efter förändring

Jag kommer från ELM-BV, Evangelisk-luthersk Mission Bibeltrogna Vänner. Det är en missionsorganisation som allt mer kommit att likna ett eget samfund. Mer information om dem finns på deras hemsida. Kort sagt är det ett konservativt sammanhang, som exempelvis enbart har manliga predikanter. Detta är något jag längtar efter att förändra. Nedan vill jag beskriva några av mina tankar kring förändringsprocesser och vikten av det fria ordet i en kyrka.

Jag tror att en sund kyrka måste välkomna transparens. Att människor måste uppmuntras att tänka själva, för att förebygga att vi hamnar alldeles snett. När bara en enkelriktad lära undervisas är det svårt för människor att tänka själva. Trots det finns väldigt många i rörelsen som inte alls håller med om den syn som på pappret är ELM:s hållning. När dessa personer inte blir lyssnade på utan man försöker kväsa deras röster – då är man ute på tunn is. Det blir fanatiskt. Att fanatiskt greppa om sin “sanning”, enbart släppa fram den och vägra släppa fram en fri diskussion vittnar, enligt mig, om en rädsla för att man kanske har fel. En rädsla för vad som skulle hända om man lät människor ta del av fler tankar än de egna. Skulle då inte sanningen tåla att prövas?

Nu vet jag egentligen inte om man har kväst några röster, eftersom jag inte riktigt vet om någon faktiskt har försökt höja rösten. Kanske välkomnas självrannsakan och nya perspektiv. Problemet har, som jag upplevt det, varit tvådelat. Dels har den undervisning som förts fram genom exempelvis tidningsartiklar enbart varit positiv till den rådande ordningen. Det är möjligt att detta beror på att ingen hört av sig och skrivit motartiklar eller önskat detta. Jag vet dock att rörelsens tidning har styrelsen som uppdragsgivare och aktivt strävar efter att få ut styrelsens budskap till läsarna. Jag tror att det är negativt att vi saknar den i samhället så erkänt viktiga funktionen hos den tredje statsmakten media: granskning av makthavarna. Den andra delen av problemet är att forum för samtal och diskussion saknas. Vi har i princip inga verksamheter där det passar att ta upp frågor där man tycker olika, där olika tankar kan komma fram och åsiktsbildning kan processas. Det är alltid obekvämt och olämpligt. Därför händer inget, för ingen gemensam process för förändring får plats. Att sedan människor individuellt processar saker ändå är en annan sak. Det händer hela tiden – men vi delar det inte. Det blir inte en del av rörelsens förändring utan människornas, så att man kanske till slut känner att man inte får plats i ELM längre.

När man tar upp önskemål om förändring på lokal nivå eller i samband med en konkret verksamhet är ofta hänvisningen att “det kan ju inte vi förändra här, det ligger inte på oss”. Frågan ligger, sakligt sett, på lärorådet. Lärorådet enbart av män och väljs (har jag hört) av predikanterna. Predikanterna (enbart män) tillfrågas av styrelsen (båda män och kvinnor). Lärorådet håller, vad jag vet, inte i några verksamheter där människor kan komma samman och föra fram olika perspektiv på teologiska frågor. De har tolkningsföreträde. De beslutar hur vi ska se på och tillämpa olika bibeltexter. Vill man förändra detta bygger det alltså på att man blir invald i styrelsen och försöker förmå styrelsen att kalla predikanter som tänker något annorlunda, och som i sin tur lobbar för att någon med liknande tankar blir invald i lärorådet. Det är således en lång process, i vilken jag personligen är rättså bakbunden på grund av mitt kön. Och männen som bryr sig tillräckligt mycket för att faktiskt göra något lyser med sin frånvaro. Några stjärnor har jag omkring mig, men de är få och unga och knappast aktuella att väljas in i lärorådet. De män som bryr sig har nog dessutom svårt att åstadkomma särskilt mycket eftersom det verkar svårt att bli kallad till att bli predikant om man är alltför “frisinnad” och tänker för mycket själv (det hindrar ju dock inte att lokala föreningar kallar dem att predika om de vill).

Visst kan man påpeka att rörelsen har kommit fram till den här ordningen på demokratisk väg och dessutom kontinuerligt väljer styrelse som ju utser predikanter som i sin tur utser lärorådet, vilket gör att lärorådet speglar rörelsens åsikter. Jag tror att det är sant om man tittar på den del av ELM som åker till årsmötet. De som är beredda att lägga sin tid på att åka på dessa årsmötesförhandlingar år efter år är tyvärr inte de som längtar efter förändring, utan till övervägande del de som är mycket ELM-lojala och vill se ELM leva vidare i sin nuvarande form. De som längtar efter förändring väljer antingen att lämna och gå vidare till andra sammanhang där förändringen redan skett eller kan gå lite snabbare, eller väljer man att vara kvar och engagera sig i de verksamheter man tycker är bra, vilket ofta är på lokal nivå. Sen lägger man sin tid på att åka på andra konferenser och möten för att fyllas på från andra sammanhang. Man orkar man inte engagera sig i att stånga sitt huvud för att förändra den övergripande organisationen i ELM. Följden blir alltså att man lämnar åt de mer konservativa personerna att representera lokalföreningen på årsmötet; man lämnar över makten frivilligt. Vill vi förändra detta och gå den långa (halv)demokratiska vägen via lärorådet måste vi alltså börja med att åka på årsmötet, och gärna vara beredd att sitta i styrelsen.

En annan möjlig väg är att mobilisera förändring på lokal nivå. De lokala föreningarna är relativt fristående och kan välja att utforma sin verksamhet så att det passar dem. På samma sätt som de kan välja att kalla personer att predika trots att de inte står med på ELMs (eller ELM-Syds, om man ska krångla till det) predikantlista, skulle en lokal förening kunna välja att kalla en kvinna till samma uppgift. Vad som skulle hända uppifrån om någon förening gjorde det är inte lätt att veta. För egen del tror jag att det måste börja där. Men jag tror inte att någon förening är redo att göra det utan vidare. Givetvis behövs en teologisk diskussion och reflektion i föreningen för att en sådan förändring ska kunna förankras. Ett första steg är att skapa forum där fler åsikter får plats. Att lyssna in nya perspektiv och låta det fria ordet ha sin plats. Det är svårt att initiera sådant; människor kommer att ha olika åsikter och bli “osams”, och konflikter brukar vi ju göra det mesta för att slippa. Men stänger man in sig med en grupp helt utan meningsskiljaktigheter kommer man snart att sluta växa, både i antal och i sin utveckling. Jag tror alltså att det är helt nödvändigt att vi vågar skapa den typen av mötesplatser. Som ett litet steg i den riktningen har jag skapat den här bloggen. Jag personligen behöver ett forum för att ta upp dessa frågor, och jag tror att det finns en längtan hos fler att detta ämne ska komma upp på tapeten på något sätt.

EDIT: Lärorådet väljs av styrelsen, men två av ledamöterna väljs in på förslag av predikantkåren. Såhär står det i ELM:s stadgar om lärorådets tillsättning:
”Styrelsen skall utse ett läroråd med fem manliga ledamöter. Valbar till lärorådet är person som samtycker till 1 och 2 §§ i dessa stadgar. Till styrelsen adjungerad representant från Ansluten Samverkansorganisation skall ha rösträtt vid val av ledamot till lärorådet. Två ledamöter skall vara styrelseledamöter. Två ledamöter skall vara predikanter och nomineras av predikantkåren.”